Nyår med hund, igen

Snart kommer det igen -nyår!
… Och där står vi, en vecka före och funderar hur vi ska göra.

Jag vill hjälpa er nu, igen. För jag vet att så många får problem, för att hunden helt enkelt är rädd, eller blir rädd, på grund av ägarens okunnighet.

Vi börjar med att se framför oss den hund vi vill ha: Lugn, trött, nöjd.
Sen funderar vi på när vår hund är det, och hur vi nått det målet just den dagen. Kanske vi gått en lång men kravlös promenad i skogen, deltagit i en träning, joggat en lång och jämn tur, eller varit på jakt?

Det finns en del saker som är samma för alla hundar.
Motion, bra mat, lagom balans mellan aktivitet och vila är nyckelorden. En hund som fått detta är en nöjd hund.
vi kan fundera på miljön och göra den så bra som möjligt. Undvik stökiga fester och annat avvikande från vardagen. Ljudisolera gärna och täck för fönstren hemma.
Maten kan man boosta med sådant som gör hunden lugn den naturliga vägen, t.ex. extra b-vitamin, banan, kalkon, mjölk. Ämnet vi är ute efter heter tryptofan och är kroppens egna medel för att minska stress.

Sen måste vi gå lite närmare in på just din hund och hur den är.

Om den är ung och oerfaren, skulle jag satsa på att trötta ut den lite extra just den här kvällen. Se till att den har något stor och saftigt ben att tugga på under den värsta timmen/timmarna.
Ta. Inga. Risker.
Rasta ordentligt senast kl. 20:00, det är så många som smäller tidigt. Gå inte ut och titta på raketer.
Gör inget väsen av dig annars, om hunden är lugn är läget lugnt.

Om hunden är rädd, och du vet om det, försök underlätta för den genom att ta den till ett ställe var den inte vet av smällarna. Om det inte är möjligt rekommenderar jag absolut att man provar på ett naturligt lugnande preparat som t.ex. Zylkene, MaxRelax eller Serene-UM. Man kan köpa dessa på djuraffärer. Köp en thundershirt, eller linda hunden med ett bandage på rätt sätt för att uppnå lugnande effekt.
12346524_1267619146588223_2017559115599241389_n.png
Om du har möjlighet, försök ljudträna hunden så effektivt som möjligt, men är den ”förstörd” och inget hjälper så är det bara att försöka få den att få det så bra som möjligt.
En bok jag rekommenderar är Gunilla Backmans En Pangbok. 

Vi måste prata om rädsla och att överföra den på hunden och hur det funkar.
Ja, du kan överföra din rädsla på din hund, men det beror på i vilket stadie hunden är i. Första stadiet är nyfikenhet. Det är då du har chansen att påverka hur hunden ”sparar” erfarenheten i sitt minne. Om du istället för att själv bli rädd och reagera t.ex. tjoar och tjimmar och gör godisregn eller kampar lite med en leksak så kommer hunden troligtvis ha en förväntan på att något bra ska hända.
Allt detta är väldigt allmänt sagt, eftersom alla hundar är olika, men jag tittar utifrån ett inlärningsperspektiv med en hund som är allmänt bra och stabil i psyket. Om hunden blir rädd kan du återskapa situationen och ”programmera om” händelsen. Det mesta går att träna och träna om med bra planering!

För att gå in lite på mina egna erfarenheter…
Om hunden redan är rädd ska du stöda den. Min äldre hund Onni kan gå igenom riktiga ångestattacker. Då blir jag ledsen i själen när jag läser att man bara ska ignorera hunden för att inte förstärka dess rädsla. Jag skulle aldrig lämna honom i sticket i en sådan situation!
Det är alltså stor skillnad på att förstärka hundens rädsla som inte fanns där från början och stöda en hund som har panik.
Vissa hundar blir helt enkelt aldrig bra, och då gäller det att göra det så bra som möjligt för hunden, för att minimera paniken. Onni fick en ångestattack på en av färjorna en gång. Jag trodde hans hjärta skulle stanna, så jag satte på honom thundershirten, tog upp honom i sängen och höll om honom så att han skulle vara stilla.
Han måste känna att han har mitt stöd när de blir jobbigt. Jag har köpt hörselskydd åt honom som han ska få vänjas in med innan nyår, får se hur det funkar!

Jag kan, mot en liten ersättning, komma hem till dig och göra upp en plan och en analys om vad vi kan göra i hemmet för att förbättra hundens och ert nyår! eposta mig på kadihenell @ gmail.com

Annonser

Männen med i kampen tack

Jag spenderar enormt mycket tid i mitt huvud tänkandes på hur vi ska få (generalisering) männen med i kampen.
Just nu känns det som om de tar fasta på helt fel saker, t.ex. känner sig utpekade och skuldbelagda oavsett vad de gjort. Jag förstår det, om vi har uppfostrat dem att oftast ta till ilska som första känsla istället för ledsenhet så är det här ju självklart ett problem. Vi kanske förväntar oss att männen ska möta kvinnorna på deras nivå, vilket kan va svårt. Vi kanske måste börja med att prata deras språk, så frön och satsa mer på kidsen, som ännu går att forma.
Det som gör mig mest ledsen är att män oftast inte ser problematiken, då är det svårt att börja prata om vad vi ska göra för att jobba framåt.

Jag har alltid diskussioner med känslorna inblandade, och har tentaklerna ute, känner efter vad för känslor som finns bakom orden den jag diskuterar med säger.
Med män upplever jag också att känslorna är bortkopplade i sådana diskussioner där de borde vara inkopplade.
Jag blir fundersam över hur män ofta tar sig friheten att uttrycka sig om saker de inte är uppfostrade att koppla känslor i. Men det kanske inte vet, som att tala ett annat språk?
Självklart känns allt förstorat och överdrivet om man, som man, inte är insatt i hur strukturer i samhället funkar och hur de påverkar oss tjejer (och andra som inte hör in i traditionella könsnormer). Hur vi behandlas olika och programmeras olika på basis av vad vi har mellan benen. Kanske vi borde börja med att ”set the mood”, innan vi börjar diskutera, för att få dem att förstå vad som sker?

Vill du som man vill lära dig att gå in lite i allt det som kanske inte alltid syns utåt men som varenda tjej känner eller har känt någon gång?
Bra!
Sätt lite tid på att läsa och lyssna på vad kvinnorna säger. Försök att lyssna med hjärtat. Sätt dig ner med en kvinna och ge plats åt henne, låt henne berätta om vad hon varit med om. Be henne beskriva känslorna kring händelserna. Känn inom dig, försök föreställa dig.

Jag upplever iallafall att det känns som att en del av mig är död.
Det första sexuella övergreppet, de första övertrampen, första gångerna man blev nedtystad av en kille för att man var en ”svag tjej”. När man är oförberedd så slår det till som ett slag i magen, i hjärtat. Något skört inom en förstörs.
Och efter ett hittills 28-årigt liv med diverse olika händelser så är man inte lika tuff längre. Man är tuff, men skör. Och när man verkligen vill visa de där allra sköraste sidorna åt någon så blir det svårt. För det har murats in.

Såg just miniserien ”Alias Grace” på Netflix. Rekommenderar starkt, den tar fram problematiken på ett tydligt sätt, om hur kvinnan alltid varit utsatt och styrd, allt handlar om att hålla en viss balans med rädsla om att bli dömd.

Hur ska vi göra?
Jag tänker fortsätta fundera. Jag vill se en ändring under min livsstil.

Jag brukar fantisera om att du gråter

Jag brukar fantisera om att du gråter.

Tårarna rinner, en ny hinner ut innan den förra nått din haka.
Dina ögon är så sorgsna.
Blöta.
Du är ledsen och rädd, litet som ett barn.
Du skälver och frustar, det går inte att stoppa.
Men du gråter. Äntligen.

Jag får hålla om dig. Koppla på mina instinkter. Låta värmen och kärleken stråla in i dig, likt en sol som tränger igenom molnen. I mina armar är du sårbar, men i stunden gör jag allt för att skydda dig. Tiden stannar. Jag finns här och lämnar dig inte.
Det som alla andra gjort i hela ditt liv.

När du har gråtit färdigt stänger vi locket.
Du ser på mig med tacksamhet och jag lovar med en blick att jag bevarar din hemlighet. Jag laddar den med kärlek medan vardagen rullar på.
Redo för nästa gång.
Med mig behöver du aldrig tvivla. Jag ser dig.

Vad är nu egentligen

Det är som att luftstrupen byter väg. Jag andas in via hjärtat, upp i hjärnan och tillbaka. Allt jag tar in, går djupt. Liksom andas och känner samtidigt.
Vanligtvis bara syre, nu även känslor.
De åker hiss, upp och ner, kommer ut, går in. Slår kullerbyttor, klipper hål.
Inuti mig är jag ensam. Ser färger jag inte kan beskriva för någon annan.
Ser allt leva, men dö lika snabbt.
Allt jag inte kan dela, men det äter mig inifrån. Vad är meningen med alla dessa minnesbilder?
Scenarion, med nytt manus spelas upp.
Vet inte längre vem som är huvudpersonen.
Var det någonsin jag? Eller alltid någon annan.
Det kanske slutar annorlunda den här gången.

Poesi utan titel

Jag stryker handen längs ditt skrovliga skinn.
Fastnar vid ett ärr.
Det är livet, säger du. Det är bara livet.
Sedan kommer döden, och inte är den så farlig den heller.
Hud som pansar. Men så snälla ögon.
Speglar jag mig i dem ser jag en längtan.
Här ligger jag i din famn, som en kattunge. I jämförelse så liten och skör.
Tillräckligt varm för att värma en hel drake.
Sanningen tar många skepnader. En av dem är du.
Hjärtat ljuger inte.

Välkommen till min känslobutik

Välkommen in! Här hittar du avdelningen för glädje, med allt från pirr-i-tårna till lugn och inre harmoni. Även hyperglad, som gränsar till avdelningen med olika negativa känslor. Till vänster ser du sorgeskalan men även känslor av meningslöshet.

Vi äger alla varsin känslobutik. Den finns inom oss och du är dess ansikte utåt.
Vi kan besöka varandras butiker, men det är som med alla affärer med försäljare; ju bättre försäljarna känner sina varor, desto bättre kan de sälja dem.

En person som har självinsikt och djup ses som klok och attraktiv.

Jag tror alla behöver inventera, ofta. Ta lite tid att känna efter och identifiera ”varorna” du har. Var ska den här känslan vara, är det ilska? Eller känner jag mig osäker?
Ibland kanske känslorna måste ut och vända innan de hittar sin plats i affären.
Man lär så länge man lever, sägs det, men det är så lätt att trilla in i gamla mönster just för att man inte riktigt vet vad man känner.
Känslan av att inte vilja vara ensam kan misstolkas som kärlek. Osäkerhet tolkas som ilska. Hyperaktivitet som glädje, fast det egentligen kanske är ett steg före väggen kommer emot?
Hurdan butiksägare är du?

MÄN! Ta ert ansvar! #metoo

Hela #metoo på facebook gör att jag vill spy på samhället.

Nu kommer jag säkert skriva sådant som gör mig både sårbar och blottad, men om det är någon jag kan stärka att tala ut, så är det värt. Jag orkar! För er.

Det har delats otaliga mängder berättelser om övergrepp. De flesta kvinnor har delat en egen status med hashtaggen. De flesta har varit med om att en man (i de flesta fall) ofredat en kvinna.
Många skriver bara #metoo, men ett fåtal har varit modiga och starka och delat med sig av händelser, speciellt i separatistiska grupper var kvinnor känner att de vågar berätta. Styrka till er. Allas berättelser räknas.

Är det inte ganska tydligt nu vad problemet är?
Att det är männens konstanta övertramp, sexistiska kommentarer, tafs och våldtäkter.

Jag är grymt besviken att jag inte läst en enda status skriven av en man, som handlar om att de insett var felet ligger och att de lovar att börja prata med sina vänner om var gränsen går eller ingripa om de ser något som är fel. Eller att de är oroliga över antalet statusar, eller… någon reaktion över huvud taget.
Så många av dessa kvinnors berättelser går ut på männen som utfört övergrepp fått ryggdunk av sina vänner, skratt, eller kanske sett allt men bara ignorerat.
Allt är fel! Det är männen som tar mest plats i alla offentliga rum, och det krävs nu en omedelbar åtgärd. Ni måste ta ert ansvar och se till att det här får ett slut!

I mitt fall skedde det första övergreppet jag minns redan innan dagisålder.
Många andra kvinnor som pratat ut säger samma sak; det börjar tidigt.
Och det händer nästintill alla.

Nu får det räcka!
Hör upp alla män. Här kommer en liten bråkdel av saker som är viktiga.

– Anse dig inte ha rätt till någon annans kropp. Jag tycker man till och med kan fråga om man får krama, alla tycker inte om kramar. Lär barn tidigt att man alltid bör be om lov innan man kommer nära en annan människa.
– Se kvinnor som människor. Det låter kanske självklart, men alla nedvärderande och sexistiska kommentarer vi får stå ut med hela tiden är TRÖTTSAMT.
– Prata med dina killkompisar om sex och samlevnad. Prata om att dra gränser och vad ni tycker är fel och peppa varandra att stå upp emot sexism och trakasserier.
– INGRIP om ni ser någon som blir sexuellt trakasserad.
– Ha inte bråttom med sex, satsa på att bygga trygghet sinsemellan. Tryggt sex är bra sex. Respektfullt sex är bra sex!
– Fråga om samtycke innan ni utför sex.
– LÄS SIGNALER. En person som bara passivt ligger stilla under sex njuter helt tydligt inte. SLUTA GENAST och fråga vad som är fel. Ha inte sex med en person som inte vill ha sex, tjata dig inte till sex. Sex ska utövas mellan två personer som VILL ligga med varandra. Den vanligaste reaktionen när man blir våldtagen är att man stelnar och blir passiv, önskar att det går över snabbt. De allra flesta våldtäkter sker inom hemmets fyra väggar av någon man känner eller är i en relation med.
– LYSSNA på kvinnornas berättelser. Eftersom alla kvinnor blivit ofredade någon gång är det viktigt att få prata om detta, för oftast är det en massa skam inblandat, eftersom samhället till och med skuldbelägger kvinnor som blivit utsatta (underbart va? #sarkasm). De flesta upplever att det som hänt varit deras eget fel. Därför är det extra viktigt att inte förminska någons upplevelse.
– Ta inte fokus från diskussionen med en massa ”män blir faktiskt också ofredade”. Klart som korvspad att de blir det, men det är inte det vi pratar om just nu. Rätt reaktion är att bli orolig för att sådant här pågår, överallt, varje dag, hela tiden! DET är en normal reaktion.
– Var en förebild för alla era bröder!!! Höj rösten, kämpa tillsammans för ett tryggare samhälle för alla människor!

Det finns säkert tusen saker till att skriva men jag är så upprörd just nu att de här är det jag kan åstadkomma.