Döden lamslår

När döden slår till, sådär som den ofta gör, står den bakom hörnet och väntar. Slår till när man minst anar det. Brutalt, orättvist, helt jävla ofattbart.
Och det är ens vän, som har mist sitt barn.
Hela min själ känner smärtan, som ett grepp runt diafragman. Andningen blir svårare, mitt ansikte har ett uttryck av fasa. Det är som att luften skulle ta slut.
Det finns inga tröstande ord, det finns ingenting.
Jag vet ju att det första man gör under en sorgeperiod är att spela upp, om, och om igen. En filmsnutt som man tror ska ändra, bara för att den spelas igen.
Men det är sant, det som hänt. Det är riktigt, det är nu.
Det är tydligen meningen att man ska kunna leva vidare utan denna fantastiska människa. En människa som tagit så mycket plats i folks hjärtan i sitt jordeliv, lyser med sin frånvaro, bildar hål av smärta och saknad, av total tomhet överallt.
Och att mista ett barn, det finns inget värre. Det är ju en del av själen som dör. En del av en själv. Det värsta för mig är att jag kan känna alla dessa känslor, som de vore mina egna, men jag lamslås. Jag gör ingen nytta, jag står där vid kanten och känner mörkret från avgrunden suga tag i mig, slingra sig runt mina fötter. Smärtan är oerhörd.
Det gäller att försöka vända det på något sätt, liksom vara till någon nytta. Jag vill vara till nytta, dela den värme och energi jag har. Jag vill hjälpa.

Alla upplever stöd från människor på olika sätt.
Jag minns att jag iallafall att jag uppskattade folk som bara tog emot mig, lät mig berätta samma sak om och om igen. Lät mig gråta ut, lät mig sörja. För jag gick igenom filmstadiet; som en feberhallucination var han där i varje tanke, varje gång jag slöt ögonen, för att försvinna igen när jag öppnade dem. Och där fanns mina vänner och lyssnade, gång på gång, kramade, satt tysta. Tacksamheten jag känner är obeskrivlig.

Men i allt mörker så ser jag människan vi mist framför mig. Jag ser en leende och nöjd person, för de som lämnat oss blev liksom klara i förtid.
De var först med att lämna upp sin livsuppsats. De fick åka vidare lite tidigare än vi andra. Och framför allt så vill de inte att vi ska sugas ner i det svarta hålet, utan att vi ska fortsätta hålla hakan högt, leva livet och njuta av de goda stunderna.
Det gav mig styrka och hopp att försöka hitta tillbaka till mitt eget spår i livet.

Mina varmaste tankar går till de sörjande ❤

Kärlek

Alltså kärlek. Den har alltid slagit luften ur mig, fått mig alldeles upp eller alldeles ner. Det är det enda som får mig att känna igenom hela känsloskalan, från sorg till glädje, ilska eller lugn. jag blev kär för första gången som väldigt liten, och sedan dess väldigt lätt och väldigt ofta.

Det är så spännande hur det blir när man möts, för det blir så himla olika med olika människor. Jag ser gärna det bästa i andra människor och om de tillåter mig att se deras inre så lovar jag att vårda det på bästa sätt, och jag gör det verkligen. Är av naturen intresserad av hur andra människor funkar och ser ut inuti.
Med vissa är det en väldigt lugn och stark kärlek, andra får mig att sluta äta och nästan spricka av känslor. Ibland vill jag nästan äga den andra personen, ibland bara beundra den som en prydnad i en monter.
Det är inget läskigt med kärlek, tycker jag. Njuter extremt av känslostormen, och energin som kommer med, samtidigt som det såklart tär på en om det är en jobbig sort. Jag kanske upplevs som intensiv, men jag tycker det är en bra egenskap. Det är ju liksom jag, det är såhär jag fungerar.
Kärlek, oavsett vad det leder till, får mig att stundvis liksom stå där högst upp på berget för att se på det fantastiska landskapet och andas av vindarna som blåser där. Samtidigt kan de göra ont, eftersom jag släpper allt så nära mig.

Nääe, det är nog fantastiskt fint att känna såhär starkt i allmänhet. Jag är tacksam för det, tacksam för hur rikt det gör mitt liv. Tack för det.

Okej hörni

Det har snart gått två månader av detta år och saker har verkligen vänt sig på rätt, eller, vänt om sig? Vet inte hur jag ska förklara det men det känns som om man möblerat om. Som att gamla saker är kvar men på en ny plats och det känns bra att kunna placera dem där. Ni vet, kaos som vanligt men på ett nytt sätt! Hittills går det bra iallafall.
Jag håller fast vid energin och glädjen. Känner mig ofta glad.
Men.
Har inte fällt en tår sen nyår. Det känns lite underligt, och får mig att ifrågasätta mitt tillstånd. Sista halvåret av 2016 grät jag mest hela tiden, och för allt och alla.
Nu inga tårar alls. Känns lite udda.

För övrigt så siktar jag och Lyra på anlagsprov i vår, så vi har anmält oss till en förberedande kurs. Träningen går bra, har haft lite paus med tanke på att jag jobbat och haft båda hundarna mest hela tiden. Det blir lite svårt att få ihop allt emellanåt. Men jag tror på henne, hon är så himla bra!

Sätta ord på känslor

Bild

De andra vet inte hur det är.
Känslor, likt en energi inom en. Allt eller inget. Total balans i endast några sekunder.

Det är en drake, som måste behandlas rätt, annars kväver den en. Ibland stockar det upp, och när det väl ska ut är det inte hanterbart.
Den kryper ut ur hjärtat på en och dess kropp är täckt med piggar, och för varje centimeter den kryper ut så river det till. När den är fri kastar den sig av och an i smärta; vrålar. Kanske slingrar runt halsen, greppar tag.
Lägger sig till slut matt ner.
Börjar fyllas med energi igen. Denna gången styrka. När den kryper tillbaka in i en känns det som man får magiska krafter. Glädje, oövervinnerlig sådan. Högt uppe på ett berg, draken brinner av lycka och kraft inom en. Alla som kommer emot fyller man med denna värme, denna energi. Alla njuter. Tills det vänder igen. Då backar de, för man är som förbytt. Det är som en skatt och en förbannelse samtidigt.


Just nu har jag kraften, men jag tippar på tå, för taggarna påminner en om vad som händer om man tappar fotfästet. Det svider till, och jag försöker leka med den, stimulera den, hålla den nöjd. När jag andas känner jag hur den andas med mig, nästan spinner.

Den är så vacker, men ack så farlig.

Ändra känslan i hundträningen

Tycker ni om att träna med andras hundar? Tycker ni att det brukar gå bra eller dåligt?
Jag har en liten teori som ni gärna får testa. Funkar det inte så, fine, då struntar vi i det.

Jag pratar med hundägare dagligen, många frustrerade sådana. De flesta har kört fast på nåt speciellt moment, eller så har saker och ting blivit till en vana som är svår att bryta.
Jag vill säga att de ska ”ändra känslan” i träningen men lättare sagt än gjort!

Kan ni som upplever detta problem visualisera att det inte är er hund? Att ni plockar upp en lapp med det ni ska träna på och bara gör det, utan att känna så mycket?

Förstår ni vad jag är ute efter?
Känslor hos hundägarna spelar stor roll när det kommer till träningen. Ibland går det som bäst när man liksom bara gör.
Nu beror det ju på vad för problem man stött på men jag vill tro att detta ska ge framgång.

Problemlösare som jag är, så tycker jag att det är lättare att lösa sina egna problem genom att låtsas att man konsulterar sig själv. Liksom ”om någon annan kom till mig med detta problem, hur skulle jag lösa det?”

Prova och rapportera till mig, tack!
13942544_10157173231880109_1140568423_n

Vän med mörkret

Jag vill dela denna tanke med er här och nu.
Jag, som många andra, lever lite upp och ner med måendet. När det är bra så är det så sjutusans bra och när det är dåligt så är det sämst i hela världen. Och det känns på något sätt som att man aldrig vänjer sig.

Nu när jag är inne i den här bra perioden så blir jag såklart fundersam över hur det faktiskt kunde vara så dåligt som det var, senast vid nyår. Det är liksom inte så länge sen, och jag känner mig som utbytt!

Det jag hittills gjort i livet är att ha som mål att liksom ”må bra”. När jag beskriver hur det är att leva som jag gör, med alla hundratals tankar och starka känslor, så känns det som att mörkret alltid finns där, ibland nära, ibland lite längre ifrån. Mitt mål har alltså alltid varit att bli fri från ångest och kvitt dessa sämre perioder.
Jag tror nu att det kan vara fel mål.
Istället kanske jag ska dyka in i ångesten, omfamna den, rida ut vågen. Jag vet ju att den kommer, och jag behöver inte vara rädd, för hittills har jag ju faktiskt överlevt.
Det gäller bara att försöka underhålla sig själv med saker om är bra för en, minska på måsten och öka på livskvaliteten. Försöka få avlastning på krävande saker och våga be om hjälp. Jag vet att det låter himla enkelt, i stunden när det är som sämst så är det inte det, men enligt min logik så borde ju en plan underlätta iallafall.

Och njuta av att allt är bra just nu!

Mörkret gör ju mig till den jag är, det är en del av mig. För att kunna förstå måste man ju ha erfarit det, och jag är evigt tacksam för att jag har den förbannelsen men samtidigt gåvan, att kunna känna med andra människor och varelser så starkt och intensivt som jag gör. Det gör mitt liv rikare och jag kan hjälpa andra förstå sig själva. Det ät typ meningen med livet.