Självförsvar

Förr lät jag känslorna ta över, för jag visste inte hur jag skulle tackla dem. De tog stryptag om min hals och jag klarade plötsligt inte av att vara.
Känslor styr mycket i mitt liv, och det kommer de alltid att göra, men jag har faktiskt fler verktyg nu.
Det är ett slags självförsvar. Stor folkmassa. Ångesten kommer krypande.
Sträcker sig längs halsen, vill försvåra andningen, men jag kan diskutera med mig själv innan det händer. Jag liksom medvetandegör känslan.

”Här skulle jag kunna få andnöd”. Och så får jag ingen andnöd.

Reaktionsskalan har blivit längre, och för det mesta hinner jag tänka efter, iallafall när det gäller de mest explosiva känslorna.
Det är mina känslor och de existerar, men de tar inte över.

Det är en slags balans i kroppen man tidigare inte varit lika medveten om, som är lika logisk som himlen är blå.
Min kropp och knopp svarar mig precis i den grad som jag behandlar den. Har jag sovit dåligt så blir reaktionerna starka. Har jag unnat mig tid att sitta i solen och bara känna på surret i huvudet utan tidspress, ja, då köper jag plötsligt mer reaktionstid när den där dåliga situationen sen kommer!

Mental träning är fantastiskt.

Jag ska bara

Jag ska bara höja min hund till skyarna igen, för att han är så fantastisk. De är även ett bevis på att det lönar sig med snälla metoder när man tränar hund.

Han har ju som sagt bättre och sämre dagar som jag nämnt tidigare. Jag har inte märkt någon koppling där, om han t.ex. skulle ha fått mer eller mindre motion eller vad han har ätit. Försöker såklart anpassa så gott det går enligt vad han ”måste utsättas för”, t.ex. vet. besök eller resa måste förberedas med aktiva aktiviteter med passlig tid att coola ner på efteråt.

Oftast reagerar han snabbt, men ibland finns det plats för honom att kommunicera. Det är just den här kommunikationsbiten jag vill komma till, som är så fantastisk.
Jag har tränat med honom med hjälp av en metod som heter skvaller, som går ut på att han tittar på objektet utan att reagera och tittar på mig, och upprepar. Helst bara några gånger så att vi kan öka avståndet sedan.
Ibland glömmer man de här bra stunderna, eftersom han kan vara riktigt dålig vissa dagar, och resa ragg bara av lukten av en annan hund, för att sedan skälla ut första bästa människa som kommer emot.
På en bra dag är han så himla tydlig!
Brukar bero på vem han går med. Det är som att han vet, att med Husse och Husses föräldrar, måste man berätta extra tydligt att ”jag går här, jag gör så gott jag kan och jag meddelar att jag tycker det är jobbigt när det är det!”

Jag iaktar honom ofta med Husse när jag går med Lyra, och han pratar så tydligt. Han frustar till, kommer till sidan, tittar i ögonen, dyker in i sin trygghetszon. ”Hjälp mig nu Husse för det här kan bli jobbigt för mig”.
En kuvad hund skulle inte våga kommunicera, medan Onni tar till den metoden direkt när det blir jobbigt, för att han känner sig trygg med oss.
Han gör så gott jag kan.

Jag blir så varm i hjärtat. Han är så fin, min Onni. Det lönar sig att nöta in en träningsmetod, fast det kommer dåliga dagar då inget funkar. Det får man bara leva med, helt enkelt!

Psykiskt illamående på liv och död

En av de värsta känslorna någonsin är när någon dött.
En ung människa speciellt. Känns så himmelens onödigt.
Fysiskt känns det som någon häller något kokande i ett hål i mitt hjärta, eller placerar något tungt på mitt bröst. Döden, så ogreppbar, så plötslig, när den än kommer.
Jag relaterar genast till mina egna känslor och det jag gått igenom; dyker in i de sörjandes känslor. Speciellt om det kunde ha gått att stoppa.

Jag vill från djupet av mitt hjärta att ingen ska känna sig ensam och meningslös. Jag vill att ingen ska känna den där ändlösa ensamheten man kan känna när man fastnar i dåliga tankebanor.
Att alla ska växa upp med någon som peppar en och tror på en.

Alla vill vi ha en mening i livet, varför just vi finns här på jorden.
Att vara meningsfull.
Många finner mening i tro och religion, andra hittar annat som får dem att känna sig viktiga.
Tyvärr brukar man vilja dra ner andra om man själv mår dåligt, för att känslan att vara ensam är värre än att må dåligt. Det är därför psykiskt illamående ”smittar”.
Det blir ett slags tunnelseende, och man har svårt att se annat än sitt eget lidande, för det äter en inifrån.

Man pratar ofta om ”sen började hen hänga med de där människorna, och de hade dåligt inflytande på hen!”.
Det kan handla om vem som helst, som hamnar på ”fel stig” och med ”fel människor” och som det sen verkligen går dåligt för. Det kan kosta liv i värsta fall.
Någon som beskrivs som snäll och ”allas kompis”, fast det kanske handlade om att hen inte vågade säga nej, med risk att inte vara omtyckt och inte få vara med.
Sen kommer döden som ett slag i magen, så plötsligt, så oförväntat.
En familj mister ett barn. Ett syskon mister ett syskon. En vän mister en vän.
Ett tomrum som inte går att fylla.

Jag önskar att alla skulle få mer vägledning att hitta sin mening, sitt gäng, sin styrka. Utan att hamna i kläm eller vara tvingad till saker som inte känns okej.
Och sedan att samhället lär sig visa respekt och stärka den som först valt fel väg och vill hitta rätt igen. Något fattas, annars hade det inte kostat unga människoliv.

Det finns hjälp att få, för alla. Jag vill skänka en tanke och styrka till alla som kämpar, till alla som inte vill leva eller som letar efter meningen.
Håll er till bra människor, omge er med kärlek.
Ni som mist någon allt för tidigt, se till att prata om era känslor, gråt, skrik, annars blir det till en enorm knut som blir svårare och hårdare för varje år att reda ut.

Ta lite ansvar

Nu har Katthjälpen på Åland funnits i över ett år. Vi har hittills tagit in och kastrerat, omplacerat över 100 katter.
Problemet är ett faktum!
En katt parar sig snabbare än blixten om den är könsmogen och får tillfälle till det!

Jag blir så himmelens less när jag ser alla annonser med ”bortskänkes” och så tar någon en katt för att den är gratis. Verkar som allt för många katt och hundägare gärna tar sig an en katt eller hund, men räknar inte med att det blir en massa kostnader för mat, veterinär, tillbehör, eventuella kurser (hund), KASTRERING, osv.

Vi ”slösar” våra resurser på att plocka in katter som bara blivit fler och fler på något ställe där någon faktiskt äger dem, men inte bryr sig. Förvildade, okastrerade katter blir ohyra till sist. Och inte vill man förespråka att skjuta dem heller när de blir för många, en katt är väl värd ett mer värdigt liv än så?

Kan folk tänka efter lite innan de tar ett djur, tack. Det var allt för mig.

Hundfronten

Ännu en uppdatering, denna gång från hundfronten.
Jag har lärt mig mycket under mina år med hund, mest om att hundar faktiskt är ganska tydliga i sitt språk, det är bara vi som måste lära oss läsa deras signaler!

Eftersom jag är förkyld som jag vet inte vad, så körde jag lite socialträning med Lyra idag på stan, för att kunna en gå en längre runda med Onni senare.
Lyra skötte sig exemplariskt, såklart.
Jag måste först avgöra vilken energinivå hon är i, för att kunna ge henne den space hon behöver. Jag låter henne ta in allt runtomkring, står stilla, tittar på hennes kroppsspråk och väntar på att hon ska ta kontakt med mig. Hon blir lite i en bubbla, speciellt nu när hon nått spökåldern, men jag står stilla och väntar tills hon tittat klart.
Om hon är nära ett stadie var hon kan börja gruffa eller skälla, då försöker jag locka iväg henne och ta lite avstånd, för att sedan titta på det ”läskiga” och köra lite kontaktövningar.
Som avslutning satte vi oss ner på en bänk, och hon fick leka lite med sin nya leksak, och kolla av omgivningen. Hon bara lade sig direkt, vilken pärla!

13957596_10157173231530109_959948455_n13933289_10157173231610109_1012471459_n13942544_10157173231880109_1140568423_n

Köpte ett täcke åt henne inför hösten, som hon provade med inte så stor förtjusning. Hon har en tendens att avsky allt som ska sättas på henne, och alla situationer hon ska bli hanterad. Vi jobbar med det genom att ge henne space och försöka att inte göra saker jobbiga för henne, och det har blivit bättre, men det är något vi kan leva med. Jag tycker det är bra att hon visar vad hon tycker och att hon har egna åsikter om saker.
13941080_10157173231085109_1604347988_n
Storebror försöker trösta.

13942234_10157173217740109_774664300_n

13940948_10157173231535109_26408016_n
Idag blev hon länge i bilen, ville inte komma ut. Brukar göra en liten rad med godisar, tar hon den första brukar hon ta de andra också, och sedan bryta bubblan och komma ut😉
Det är så himla kul att få följa hennes utveckling.
Hon är alldeles fantastisk!

Kroppsångest

Jag vet att jag skriver mycket om det här, men jag kan inte poängtera det nog!
Tryck inte din kroppsångest på mig!
Jag är tillräckligt känslig för människor omkring mig.

Jag är nöjd med vem jag är. Jag vill gärna träna mer och så, för att bli stark och frisk, men det är ingenting jag tänker tvinga mig till eller hata mig själv för att jag inte gör det.

Självhat är inte den rätta vägen till att nå ditt mål, tvärtom. 

Granska dina tankar och din vardag. Hur mycket av den/dem går åt till att ha ångest över ditt utseende? Dra i din mage, känna på dina lår? Ojja dig till dina vänner om hur mycket du har ätit idag? Hur mycket av detta överför du på dina barn?

Här kommer en underbar bild från facebooksidan Bodyposipanda! 

MAGE

Redan som barn

Nu kommer jag att generalisera en del, så det betyder att det kommer upp saker som inte stämmer på er alla. Det är inte det som är poängen, utan att det här är min upplevelse och uppfattning av många.

Jag försöker hela tiden ta upp saker som kan bidra till att vi får ett mer jämställt samhälle, mellan könen och så att alla kan känna sig mer välkomna.

Mammor står oftast för trygghetsansvaret. Jag ser det i mina relationer och i andras relationer, att kvinnorna satt gränser och har varit de som hindrat och som stoppat. Oftast för att det inneburit någon risk eller för att få mer struktur.
Sen blir männen, eller papporna, de som låter barnen ha kul och inte bryr sig så mycket. Men de tar mindre ansvar när det kommer till att uppfostra vettiga kids, och slappa regler i längden (mindre struktur) leder till otrygghet.
Strukturer finns!

Det här med slappheten från männens sida bidrar också till att männen tar för sig mer, eftersom de inte behövt vara rädda eller osäkra, för samhället innebär inte lika mycket risker för män som för kvinnor. Det är helt enkelt lättare för män att ta sig fram än för kvinnor.
Där kommer också respektlösheten in.
Under mina år då jag jobbat med barn, såg jag tydligt att det börjar tidigt.
Om ett ”Nej” inte respekteras som barn, av andra barn, vad får en att tro att det skulle ändra tills de blir äldre?

Tjejer som växer är utsatta. Dessutom utvecklas de mycket tidigare än killar; att respekten kommer in redan från barn är enormt viktigt. Jag minns att man kände sig som ett frågetecken. Det hände så mycket i kroppen. Man visste inte om man var barn eller vuxen, eller om man ville leka eller inte.
Känslorna förändrades och allt växte, för snabbt. Det var obehagligt. Alla gånger killar gick över gränsen kändes som intrång på det där känslo-området man själv inte ens riktigt var bekant med. Det började väldigt tidigt.
Det måste alltså göras en stor förändring. Tjejer måste få växa ifred, utan att en massa störiga killar ska stå där och peka och peta. Kanske tjejgrupper, redan från fyran eller femman? Som lär ut hur man blir stark och vågar säga emot.

Killar ska inte behöva göra sig av med sin fina förmåga att visa känslor öppet.
Skällsord som ”bög” och ”cp” måste slopas.
Grupptrycket måste bearbetas tidigt, killar har större risk för att göra dumheter i grupp.

Det här var bara några saker, men att höra att knappt något har ändrats sen jag gick i skola göra mig matt. Ingen ska behöva gå igenom det, ingen ska behöva höra att ”pojkar är bara pojkar”, för det är just sådant här som leder till respektlöshet mot kvinnor också i framtiden.