Lättad

Mycket känslor, upp och ner, mörkt stundvist, sedan hoppfullt. Det är kanske så allt har sett ut på sistone, som en cirkel med många frågor och få svar.
Man älskar varandra men känner bara ett tryck på bröstet. Det har varit tungt.
Det diskuteras, grälas, vänds och vrids, mycket gråt, kramar, lite desperation och rädsla för att bli ensam.

Sedan gör man slut.

Det är som ett slags lugn efter stormen. Vi stannar upp, tittar på varandra, lugnt, ömt.
Jag vet inte varför allt känns så bra.
Kanske för att vi äntligen gjort ett beslut. Ett beslut med en tydlig riktning, tydliga mål.

Jag skjuter upp känslorna, låter de inte komma ikapp. Har inte tid med det just nu.
Vill känna efter först när det sjunker in, vara lite beredd.

Jag vill bädda mjukt för jag kommer att falla.

Ett år med hormonspiral

Jag är en envis och beslutsam människa som inte ”släpper” saker, den konstant snurrande hjärnan tar tag i saker och gör detektivarbete tills jag är någorlunda nöjd med svaret. Mitt mående är något jag ständigt söker svar på.

För ca ett år sedan satte jag in en hormonspiral.

Hittar inget gammalt inlägg att länka till, trodde att jag skrivit något om den, men nu hittar jag det inte.
De som är känsliga eller inte vill läsa om mina erfarenheter om hormonspiral kan sluta läsa här. Jag tycker det är viktigt att prata om detta, bara min okunskap och mitt ovetande berättar om hur lite erfarenheter vi delar i det öppna.
Googlade på Jaydess, alltså spiralen jag har och hittade ett blogginlägg, som folk svarat på i tre år, just för att det säkert pratas så lite om den.

För mig var insättningen nästintill traumatisk. Vet inte om jag bara inte var förberedd , men det gjorde djävulskt ont. Jag var likblek och mådde illa. Lovade mig själv att aldrig göra om det och bävade redan inför att den ska ut om tre år (!!).
Barnmorskan sade att det skulle göra ont i två dagar, sen skulle allt vara bra.
Hade kramper i två veckor efteråt och fick panikattacker och grät, för jag blev äcklad över att jag hade ett föremål i mig som gjorde att jag hade ont. Läste på nätet att det skulle ta 4-6 månader för den att läka. Det hade jag gärna velat veta innan.
Hade ont länge i perioder. Känns som mensvärk ungefär. Senaste halvåret har den bara krampat ibland, men jag får fortfarande känningar av den och konstiga flytningar.

Nu liksom vaknar jag, ett år senare och inser att den kanske har något att göra med mitt mående. Sexlusten är i princip obefintlig, depression i perioder är ett faktum och viktökningen är inte särskilt uppskattad. Allt kan ha med annat att göra, förstås, men att läsa att andra gått igenom samma sak känns som en lättnad.

Jag känner mig matt nu. Är så ledsen på samhället och på att jag inte känner att jag funkar på hormonella preventivmedel. När jag är utan känns det som en risk att ha sex, eftersom graviditet är det sista jag skulle vilja bli. Med hormonpreparat är jag helt tydligt inte mig själv. Hormonfri spiral är inte ett alternativ.
När. Kommer. Preventivmedel. För. Män.
Måste vi bära det tunga lasset av att förändra hela vår kroppsbalans och vårt sinne för att kunna ha ett fungerande liv med en partner av motsatt kön?
Förjävligt är det.

En sak är säker, vi måste prata om det. Alla, det berör oss alla.
Kramar på er, alla starka kvinnor därute!

Useless

Så känns jag lite just nu. Behöver retirera och samla mig.
Vill bara lägga mig ner och vara passiv. Vill stänga ute alla känslor.
Jag känner inte igen mina känslor och reaktioner emellanåt.
För starka, för kraftiga. Inte alls vettiga, inte alls sakliga.
Ingen förmåga att stanna upp och leta, känna efter. Bara plats för explosion, och att samla upp spillrorna efteråt, försöka återskapa vad jag ”egentligen menade”.

Men glöm inte, det här är inte jag. Det är inte min personlighet. Det är ett sinnestillstånd, som drabbar många. Och i all min svaghet just nu har jag valt att prata om den.
För vi behöver prata om att vi mår dåligt ibland, och den vägen få allt att kännas lite bättre. Det kändes redan bättre igår när en av mina vapendragare Adolf sa ”vad som än händer, så blir det alltid bra tillslut”. Hon har ju rätt.
Jag behöver inte vara rädd.

Upprörd

Usch vad jag blir upprörd och känslosam. Igenkänningsfaktorn hos barnet är hög. Och att de flesta hade rösts på att det var ett bra ämne. När ska folk fatta att det inte är att vara fet som är det hälsoskadliga?
Jag snackar förstås om denna debattartikel.

Jag är känslig och tog åt mig och minns kroppshets redan från en tidig ålder.
Det har  alltid varit en issue, om inte för mig så för någon annan. Min kära mor tror jag bara hängde med liksom, försökte ta emot mig så gott det gick, men det var mest utifrån som det kom kommentarer. Min poäng är att jag alltid haft en dålig syn på mig själv trots att hetsen inte kommer hemifrån,
hur blir då denna stackars flickas självförtroende?

Min teori, och jag är 110% säker på att jag har rätt, är att om man satsar på att bygga ett självförtroende åt barnet och på att äta närproducerat, så kommer man längre jämfört med att sitta ner och gråta över att ens barn är tjockt, som inte ens är något problem.

Usch, jag blir bara så äcklad över detta.

Mitt favvoämne

Ett av mina favvoämne är kroppshets, såklart på den nivån att jag helst skulle se ett samhälle med lite mindre kroppshets.
Lady Dahmer skriver mycket om hur samhället behandlar feta och hur fel det är. Hon har så många bra exempel och poänger.
Jag anser iallafall att jag skulle vara lyckligare om jag bara helt enkelt älskade min kropp, oavsett hur den ser ut. Jag lever i ett konstant sorts ”kroppshat” som sitter i från långt tillbaka, men jobbar aktivt på det, för jag vill liksom inte ”ge” det till samhället, att jag skulle ändra mig för att passa in!? Det hör inte till mina principer.

Kroppen mår som bäst om du älskar den, varje skavank, varje rynka, varje liten del. Jag tror mycket på att kroppen har en sorts trivselvikt som man når när man är tillräckligt lycklig och älskar sig själv. En sorts normalvikt för just den kroppen, som får den mat och det motion man själv trivs med!

Självhat leder inge vart. Det kan till och med leda till att man inte går ner alls i vikt, för hela kroppen sätter sig i ”nej-läge”.
Fundera på det, ni.

Dipp

Jag vill egentligen inte skriva om ångest när jag går igenom det men, here goes.
Som sagt, om ens en liten själ någonstans har nytta av det så är jag villig att vara öppen.

Jag försöker hela tiden sätta fingret på VAD det är som känns så hemskt. Det är periodvis, och det känns som om jag blir uppäten inifrån, som om någon sitter på mitt bröst och som en liten panik skulle komma krypande hela tiden.
Sen vet jag inte hur den skulle kännas om jag skulle t.ex. fått sova ordentligt, men nu senaste nätterna har jag rullat och funderat, halvdrömt eller drömt mardrömmar.
Så tröttheten bidrar nog mycket.

Ibland känns det som en del av min bearbetning, för det är mycket sådana tankar som dyker upp.
Alla stenar ska vändas på.
Jag kommer aldrig vara klar, men jag önskar att jag en gång i livet kommer till stenar jag redan vänt på, och märker att de inte är så farliga.