Inte alla män

Det händer att folk kommer fram till mig och frågar hur jag orkar kämpa som jag gör ibland på sociala medier eller bloggen eller i vanliga livet. Sanningen är den att jag har gått från att ta många kamper till att ta bara en bråkdel. Orsaken är enkel -det är så många som så lätt kan trycka ner en att jag orkar inte!
Dessutom är det så tröstlöst. Undrar faktiskt genuint varför så många män och kvinnor (mest män) kastar sig på en så fort man öppnar munnen med sin tröttsamma ”inte alla män”.
Det har fått mig att fundera på om de ens reflekterar över det här med ”inte alla män”, eller är det något de i sitt undermedvetna bara slänger ur sig, för att ”det hör till att man säger så”.
Upplever ofta att män bara slänger det ur sig för att de känner sig påhoppade, för det kanske kommer lite för nära?
Att sanningen svider till lite, för innerst inne vet just de här männen att de varit där någon gång, med handen på fel ställe eller efter att ha slängt ur sig något nedlåtande åt en kvinna.
För annars förstår jag inte varför inte fler män jag mött och pratat med ens lyssnat på vad jag haft att säga innan han avbrutit mig eller skrattat åt mig. Hur kan det vara så svårt att se något som pågår framför ögonen och mellan öronen på dem?
Och hur de ifrågasätter om våra berättelser är sanna eller om vi nu inte överdriver.
Första gången jag minns att jag blivit ofredad av en av det andra könet är före dagisålder. Det börjar tidigt och eskalerar.
Ingen man jag mött leder kampen för kvinnors del utan de flesta lägger sig i en passiv sörja som är i vägen. Antingen är de orsaken eller så är de passiva.
Och ni som nu blir arga och vill kalla mig manshatare, det är sådana som ni som försvårar denna kamp att bara få leva och andas ifred, utan att vara utsatt och förtryckt för något man har mellan benen!

Mannen avbryter.
Brölar ur sig ett ”inte alla män” och går iväg för att försöka hindra sina känslor från att sippra ut i normala tårar. Bäst att slå i väggen eller något, för man kan ju inte GRÅTA SOM EN FLICKA. Geez.

Känslojunkie

Jag har försökt, i min process att få veta mer om hur jag fungerar, få fram vad det är jag går igång på, som får mig att både tappa fotfästet och ta nya riktningar i livet.
Vad styr mig.
Ni kanske slår er i pannan nu, för att svaret är så självklart, men jag har faktiskt hittills bara tänkt på adrenalin och sånt, men samtidigt tänkt att det inte känns som jag, eftersom jag är för mesig och rädd för att utsätta mig för adrenalin.
Men.
Är man en adrenalinjunkie så kanske det inte spelar så stor roll vad man gör, man gör det för kickens skull.
Jag är likadan med känslor! Det dumma är att de flesta som utreder folk eller som man tar upp det här med pratar mest om själva objektet för känslorna som en väsentlig del, men jag vill påstå att det inte alls är så himla viktigt.
Om vi tar kärlek som exempel. Jag reagerar först (tror att jag är kär i en person), men när jag går in och reder upp och tittar vad jag hittar för beståndsdelar i mitt känslocentra så är själva personen faktiskt relativt oviktig i många fall!
Tänder mer på samhörigheten och liksom rörelsen av känslor. Det är svårt att förklara men så tydligt inne i mig.
Jag ser det som ett ljust rum med en massa fladdrande, genomskinliga tyger som hänger från taket. De står stilla. I andra ändan av rummet står någon, och när det blir korsdrag och blåser så blir tygerna vackra och virvlar omkring och jag dansar glatt med tygerna.
När jag letar mig igenom rummet, och flyttar tygerna för att se vad som orsakat korsdrag så ser jag personen och liksom ”jaha!”.
Egentligen tar det ganska länge att just bli kär i personen, virvlar hellre runt i känslokaoset först med alla vackra tyger och färger.
Det är värt att tänka på, för mig. Och för andra, bli inte rädda av mina känslor, det kan hända att jag inte alls är kär i någon utan bara är lite hög på feels.
Och att anta att en annan person orsakat känslorna är nog att skrapa på ytan.

Strulig vardag

Ibland är jag bra för mig själv. Märkte vid något skede att jag inte fick ekonomin att gå ihop. Då slog överlevarmodet på och jag blev beslutsam, sådär ”jag klarar allt”-beslutsam.
Blev crazy, gjorde maträtter som en galning att ha i frysen. Tre olika. På en kväll.
Sedan hade jag mat att ta fram när tiden blev knapp, och pengarna lyste med sin frånvaro.
Har försökt upprätthålla detta och lyckats, för det kräver bara engagemang under en aktiv dag i månaden = blir något för ofta så misslyckas jag troligtvis med det.
Lagade två stycken lasagne, två månader i sträck, och märkte att det funkade bra. Både ”bestämd mängd” och bestämd maträtt känns som lugn i huvudet för mig. Bra mat leder till en bättre vardag. Handlade mat för ca 50€ i början av månaden och behövde sedan bara fylla på med t.ex. mjölk och sådant som går åt mer.

Den här månaden tänkte jag ”lura” mig själv med att göra lchf-mat, för jag vet att jag egentligen mår bättre av mindre kolhydrater!
Sagt och gjort, två pizzor och en lasagne senare har jag mat för en viss tid framåt och bra mat dessutom.
Gillar denna egenskapen hos mig själv, jag går liksom in för att överlista mig själv, gör något som funkar för mig. HAH!

Bra tips: Gör en lista innan du åker till butiken, gå enligt den. Bestäm före vilken kväll/dag du lagar maten. Håll dig till planen, tänk på hur belönande det är för hela månaden framåt och hur mycket lättare det är att hålla i sina vanor och mål.
Detta kommer alltså från mig som är sämst på att upprätthålla saker!

Känslighet

Jag vet att högkänsligheten är en av mina absolut bästa sidor, men det tar väldigt mycket energi av mig också. Vissa kanske tror att här sitter man och tycker saker till höger och vänster och har så himla starka åsikter om saker och lever sitt liv och blabla men fundera på det här:

Jag lägger enormt mycket känslor i allt jag tycker. Jag tycker inget utan att engagera mig känslomässigt i det. Det är kanske därför jag har så svårt att förstå människor som inte vill alla människors väl, för mitt hjärta pumpar med i varje åsikt.

Därför kan jag inte riktigt skriva det jag vill skriva, för jag orkar helt enkelt med alla reaktioner. Jag är för sårbar just nu helt enkelt.

13 reasons why

Blev just klar med att titta på serien 13 reasons why, från Netflix. Riktigt bra och träffsäker, kanske inte när man redan är deppad men det är bra att den får en att ta fram känslorna. Skönt att se på något som får en att gråta, förstår ni hur jag menar?

Den handlar om highschool-tonåringar. En tjej har tagit sitt liv men gjort 13 kassetter var hon berättar om varför hon valt att göra som hon gjort och vilka som är orsaken.
Tycker den är modernt gjord med de faktiska problemen som människor ofta har, att man inte tänker på hur allt, till och med små saker, kan träffa så ”rätt” och förstöra en människas liv. Den berörde mig oerhört mycket. Liksom sådär äckligt mycket.

Det är så himmelens sorgligt när unga människor väljer att avsluta sitt liv.
Jag känner direkt ett behov av att berätta åt olika människor hur bra de är, hur viktigt det är att just de finns här på jorden. Att det är värt att kämpa, för det finns alltid sol bakom molnen. Jag tänker också på hur nattsvart en depression kan vara och hur allt som är dåligt kan ta stryptag om halsen på en. De dåliga känslorna och tankarna tar så mycket plats, släcker allt ljus inom en.
Jag vill dela ut små ljus åt alla, som ett bevis på att det alltid finns orsaker att leva för. Jag vet också att för vissa kan den där ena, sista saken vara droppen som får bägaren att rinna över. Det är just därför de små sakerna gör stor skillnad. Alla de där små, för någon obetydliga sakerna kan göra så att en människa avslutar sitt liv.
Alla tonåringar borde se den här serien och få sig en funderare.

Jag är lite osammanhängande idag, ni får förlåta mig!

Som natt och dag

Jag var livrädd för att min andra hund också skulle bli en stresshund innan vi skaffade Lyra. Det tog länge innan jag ens vågade tänka tanken att skaffa en till hund, för i mina mardrömmar så stod jag och kallsvettades med två stycken runt 30 kgs hundar som skällde galet och kastade sig i kopplet, med folks dömande blickar på mig. Så blev ju inte fallet, såklart. 😉

MEN. Lyra och Onni är verkligen som natt och dag. Ska ta lite exempel som förklarar allt bättre.

Inomhus är Onni den som går upp i stress. Han går upp, vankar av och an och blir hispig, medan Lyra sätter sig i ett hörn och blir passiv om hon blir stressad.

När det kommer till hantering så älskar Onni att bli hanterad, och det han inte gillar står han ut med. Han ligger gärna nära och man kan kalla på honom när som helst. Han sover dock sällan i sängen utan antingen i hundbädden eller i vardagsrummet.
Lyra däremot HATAR att bli hanterad. Hon blir låg och börjar skaka så fort man tar fram handduken, toapapper, borste, ett täcke, en sele. Det släpper dock genast när det är ”över”. Hon sover i sängen, men kallar man på henne så går hon åt motsatt håll. Sitter man i soffan och kallar på henne så går hon till sovrummet. Men som med allt så släpper hon det ganska snabbt och i träning är hon framåt och pigg. Man kan klappa henne på hennes villkor, hon kommer gärna fram och hoppar och är lite galen.

När det kommer till träning så går Onni upp i varv och blir alldeles för het i apportering och saker han tycker är lite för roliga. Nosarbete och lydnad funkar i viss mån, men också där finns det risk att det slår över, speciellt när han är klar med uppgiften. Han går gärna alltid med en leksak i munnen, som en trygghet.
Lyra är väldigt koncentrerad i träning, hon lyssnar på allt och lär sig snabbt. Onni har svårt att koppla moment emellanåt och det kan ta länge att ”komma vidare” till nästa moment. Bakdelskontrollen på pallen tog länge att få in, speciellt när pallen skulle bort. Då förstod han inte alls vad det var frågan om, fast jag körde med en target på pallen.
I apportering är Lyra som en dröm, lyssnar noga, arbetar snabbt men effektivt. Onni skulle tugga fågeln i bitar i ren frustration på vägen in.

Åskväder: Onni stressar så att man tror att han ska dö medan Lyra ligger och sover.
Samma med skott. Onni stressar och Lyra vill jobba.

I hundmöten blir ju Onni helt galen, medan Lyra mest undrar vad vi håller på med. Hon är mest nöjd att få delta i ”äta godis en bit ifrån i kapp med Onni”-aktiviteten som följer.
Vissa situationer, t.ex. barn, reagerar hon direkt med att skälla och gå undan medan Onni kan lunka på och inte reagera alls.
Onni pratar och meddelar väldigt tydligt att ”han inte kan hantera situationen”, medan Lyra reagerar först och vill gå undan, men söker inte kontakten som Onni gör. Hon vill lösa saker själv.
Onni kan uppleva hjärtesorg av att bli lämnad ensam, medan Lyra nästan alltid varit oförskämt lugn (eller obrydd) i att vara ensam (första gången hon var lite längre själv med Onni lunchade vi på Ångbåtsbryggan och kollade kameran vi hade satt upp hemma och såg en sjövild valp kasta runt med sina leksaker, och var vi mest roade över att hon var så självsäker med att vara ensam).

När Lyra går upp i stress så blir hon länge kvar i bubblan, kan gå runt och ”gruffa” en stund medans Onni antingen är eller inte är i stressbubblan.

Det är utmanande och roligt att behöva tänka så annorlunda i träningen med dem båda, märker att jag behöver lära Lyra att använda sina egna signaler till sin fördel, medan jag måste klappa mig på axeln för hur mycket jag lärt Onni att ”prata” och meddela när han behöver hjälp. Lyra kommer växa till en fantastisk och cool hund, och jag är glad att hon är så känslig, för det har verkligen lärt oss massor. Speciellt med tanke på hur långt man kommer med positiv förstärkning. Vi märkte redan tidigt att man inte med framgång kunde tvinga denna lilla dam till något hon inte tyckte om.

Det som lyckats allra bäst är kloklippningen. Hon kommer lite motvilligt men ändå ivrigt till mig när jag tar fram klosaxen och godiset. På något sätt var det en grej vi gjorde tillräckligt sällan men som man ändå hade möjlighet att bygga upp. Det var svårare med sele, handduk och allt annat hon verkligen hatar, kloklippningen sker ju inte PÅ henne utan mer på tassarna, underifrån. Om det kanske är det som gör skillnaden.
I början hade jag henne bara sittandes och tog en tass i taget och gav en godis för lite hantering. Klippte i luften, gav godis, klippte en klo, gav godis, klippte en till, gav godis. Använde kycklinghjärtan som är sådär superdupergoda, så att det verkligen blev värt för henne. Allt annat blev så snabbt kopplat till obehag att hon sprang iväg när man tog fram det, så vi utsatte henne inte för det i onödan. Ska nog hitta ett sätt att jobba med henne på, men satsar nu på att bygga vår relation och hennes självsäkerhet mer.

Känner mig tacksam och ödmjuk att jag får ha dessa fantastiska individer i mitt liv.

15337490_10157802892405109_6769553463905622071_n

Det mest kraftfulla vapnet

Jag vet att kärlek vinner.
När de vill bekämpa oss med hat, så vinner vi med godhet.
Våra blickar möts, i samförstånd, i styrka.
Ett leende från dina läppar, ett lugn i dina ögon, och jag vet.
Vi vinner allt.

Jag har öppnat alla dörrar, slängt upp dem. Stått med ansiktet mot himlen och armarna upp i luften och skrikit. Frågat: Vad är det ni vill?
Oss når ni inte.

Medan ni förklär er, plagg efter plagg, för att täcka in er osäkerhet, så klär vi av oss.
Vi har inget att dölja.

Våra hjärtan lyser starkast, för de lyser tillsammans.

large