MÄN! Ta ert ansvar! #metoo

Hela #metoo på facebook gör att jag vill spy på samhället.

Nu kommer jag säkert skriva sådant som gör mig både sårbar och blottad, men om det är någon jag kan stärka att tala ut, så är det värt. Jag orkar! För er.

Det har delats otaliga mängder berättelser om övergrepp. De flesta kvinnor har delat en egen status med hashtaggen. De flesta har varit med om att en man (i de flesta fall) ofredat en kvinna.
Många skriver bara #metoo, men ett fåtal har varit modiga och starka och delat med sig av händelser, speciellt i separatistiska grupper var kvinnor känner att de vågar berätta. Styrka till er. Allas berättelser räknas.

Är det inte ganska tydligt nu vad problemet är?
Att det är männens konstanta övertramp, sexistiska kommentarer, tafs och våldtäkter.

Jag är grymt besviken att jag inte läst en enda status skriven av en man, som handlar om att de insett var felet ligger och att de lovar att börja prata med sina vänner om var gränsen går eller ingripa om de ser något som är fel. Eller att de är oroliga över antalet statusar, eller… någon reaktion över huvud taget.
Så många av dessa kvinnors berättelser går ut på männen som utfört övergrepp fått ryggdunk av sina vänner, skratt, eller kanske sett allt men bara ignorerat.
Allt är fel! Det är männen som tar mest plats i alla offentliga rum, och det krävs nu en omedelbar åtgärd. Ni måste ta ert ansvar och se till att det här får ett slut!

I mitt fall skedde det första övergreppet jag minns redan innan dagisålder.
Många andra kvinnor som pratat ut säger samma sak; det börjar tidigt.
Och det händer nästintill alla.

Nu får det räcka!
Hör upp alla män. Här kommer en liten bråkdel av saker som är viktiga.

– Anse dig inte ha rätt till någon annans kropp. Jag tycker man till och med kan fråga om man får krama, alla tycker inte om kramar. Lär barn tidigt att man alltid bör be om lov innan man kommer nära en annan människa.
– Se kvinnor som människor. Det låter kanske självklart, men alla nedvärderande och sexistiska kommentarer vi får stå ut med hela tiden är TRÖTTSAMT.
– Prata med dina killkompisar om sex och samlevnad. Prata om att dra gränser och vad ni tycker är fel och peppa varandra att stå upp emot sexism och trakasserier.
– INGRIP om ni ser någon som blir sexuellt trakasserad.
– Ha inte bråttom med sex, satsa på att bygga trygghet sinsemellan. Tryggt sex är bra sex. Respektfullt sex är bra sex!
– Fråga om samtycke innan ni utför sex.
– LÄS SIGNALER. En person som bara passivt ligger stilla under sex njuter helt tydligt inte. SLUTA GENAST och fråga vad som är fel. Ha inte sex med en person som inte vill ha sex, tjata dig inte till sex. Sex ska utövas mellan två personer som VILL ligga med varandra. Den vanligaste reaktionen när man blir våldtagen är att man stelnar och blir passiv, önskar att det går över snabbt. De allra flesta våldtäkter sker inom hemmets fyra väggar av någon man känner eller är i en relation med.
– LYSSNA på kvinnornas berättelser. Eftersom alla kvinnor blivit ofredade någon gång är det viktigt att få prata om detta, för oftast är det en massa skam inblandat, eftersom samhället till och med skuldbelägger kvinnor som blivit utsatta (underbart va? #sarkasm). De flesta upplever att det som hänt varit deras eget fel. Därför är det extra viktigt att inte förminska någons upplevelse.
– Ta inte fokus från diskussionen med en massa ”män blir faktiskt också ofredade”. Klart som korvspad att de blir det, men det är inte det vi pratar om just nu. Rätt reaktion är att bli orolig för att sådant här pågår, överallt, varje dag, hela tiden! DET är en normal reaktion.
– Var en förebild för alla era bröder!!! Höj rösten, kämpa tillsammans för ett tryggare samhälle för alla människor!

Det finns säkert tusen saker till att skriva men jag är så upprörd just nu att de här är det jag kan åstadkomma.

Annonser

En bra lyssnare

Hurdan är en bra lyssnare egentligen?

Jag vill påstå att det inte är så många som egentligen är bra lyssnare. Det är liksom inte bara att använda öronen och sitta tyst medan den andre berättar, för att sedan rusa på med sin egen story.

För mig betyder lyssnande att ta in en annan människa. Intresse, engagemang. En känsla av att hen har all tid i världen för att ta in just min berättelse om livet. Öppna frågor som för storyn in i ett nytt ljus.

Den känslan upplever jag med väldigt få. Det är sällsynt, just de där frågorna. Jag tycker de färglägger ens story så att man själv kan se vilka färger som hör vart. En svartvit berättelse får plötsligt helt nya kulörer, så att man själv till och med tycker att den ser mer klar ut.

Frågor som dessa borde läras ut i skolan, basics i ”hur du kan få din vän att känna sig viktigt och sedd”. För en vägg kan lyssna på dina ord men att verkligen höra och förstå är en helt annan sak.

Såld

Jag är helt såld på poddar nu! Lyssnat på en massa intressant sedan jag bytte jobb.
Bland annat på ”vår bästa vän”, en hundpodd med Maria och Gurgin som programledare, och Eva Bodfält som hundpsykolog!

Skulle vilja skriva om mycket de tagit upp, men skriver om de saker jag tagit till mig.

– Att bli en roligare Matte. Eva poängterar ofta att en godis från handen är en tråkig belöning. Jag har varit mer clown på sistone, och verkligen överraskat mina hundar med mitt beteende. Det är mycket roligare för oss alla, vi har roligt.
Jag är mindre stel än jag varit tidigare. För att hunden ska ”lyda bättre”, om vi vill prata om lydnad, så krävs ju att det lönar sig för hunden att samarbeta med mig. Jag måste motivera dem bättre genom att vara glad och rolig. Det är superlätt!
Vi gör något roligt varje dag, oftast mycket små saker på promenaden som förstärker vår relation.
Det där med att en hunds belöning ska vara sin ägare, det är lätt att uppnå när man har en arbetsglad labbe!
– Jag försöker faktiskt tänka på hur hunden lär sig och utnyttja det. Positiv förstärkning för att hunden lever i nuet. Kedjor som jag räknat ut i förväg, för då vet jag hur jag ska uppnå rätt resultat.
-Sportar med att svara på lyssnarnas frågor i huvudet innan Eva svarar, och är så himla glad att märka att jag tänker rätt!
– Att en hund faktiskt är en hund och att vi förmänskligar dess tankar för att använda det som ursäkt för att inte träna och vilja ha ett bättre resultat. Kan inte se någon annan förklaring eftersom det är så lätt att ändra en hunds beteende.
T.ex. att anta att den förstår vad vi menar om vi säger det tillräckligt många gånger. Hundar kan inte människospråk, det är vi som måste använda hundspråk.

Och åh vad jag fäller glädjetårar när jag lyssnar på avsnitten om vårdhundar! Mitt framtida jobb, for sure! ❤

Kroppshets och barn

Frågar du mig så anser jag att vägen till ett hälsosamt liv går genom en glad själ.
En glad själ betyder att man älskar sig själv för den man är och vill sin kropp väl. En glad själ betyder också att man inte ser en massa fel i andra eller känner att man behöver påpeka hur någon annan ser ut eller vad hen gör för val i sitt liv.

Så har vi barnen. De som speglar sig själva genom oss och som tar efter precis allt vi gör. De får tyvärr ofta smaka på vårt kroppshat.
Det är de där små kommentarerna som sipprar ut, eller när du står där och klämmer på din mage framför spegeln. Barn märker allt!

Att säga att fetma = ohälsosam är att vara alldeles för allmän i sitt uttalande. Den riktiga graden av ohälsosamhet mäts med t.ex. hur mycket fett det är runt inälvorna. Och ärligt talat, är man glad så är man oftast också hälsosam, så att det passar för just DIG.
Det går inte att dra slutsatser av en sak.

Därför måste vi lära våra barn att glad = hälsosam. Inte fet och tjock = ohälsosam. 

Jag blir uppriktigt sagt mörkrädd och ledsen när jag ser att ordet ”tjock” används i barnböcker som något som man skrattar åt, eller ett skällsord. Det är som att bana väg för störningar i barnets självbild, och om inte det så kommer hen att förstöra för andra genom att påpeka hur äckliga de är för att de är tjocka.

Alla mår bra av olika sammansättningar av näringsämnen, vissa tål vissa saker bättre, eftersom vi alla är olika. Jag är t.ex. väldigt känslig för kolhydrater i allmänhet och hamnar lätt i dåliga cirklar med för mycket socker, oftast kombinerat med att jag mår sämre just då psykiskt. Sådant syns ofta väldigt tidigt hos barn.
Istället för att prata om hälsosamt och ohälsosamt, kan man prata om varför man äter och vad som händer när man äter olika saker. T.ex. vad man får energi av och vad som bygger på i kroppen. Att fett är som olja i en maskin, osv.
Man kan fråga barnet varför man äter, om att vara hungrig eller bara uttråkad? Att barnet liksom tidigt lär sig sin matrutin, utan en massa kroppshets involverat.

Jag tänker inte gå in på hur mycket skit jag fått stå ut med genom alla år, men huvudsaken är att jag ser varför. Det är på grund av att de som uttalat sig mått dåligt över sin egen kropp eller fallit i fällan för att tycka att kroppen ska se ut på ett visst sätt.
Mitt beteende runt mat var destruktivt redan som liten, så det hade kunnat snappats upp redan då. Istället blev jag ”straffad” för min vikt, det var ”fel” att vara tjock. Jag förstod att det var fel och äckligt, men inte mitt beteende runt mat. Det här är fortfarande något jag kämpar med, och därför vill jag kämpa för att fler ska förstå hur de kan påverka.

Vad gör jag för att förändra? Jag tittar på min kropp varje dag och säger snälla ord till den, för den håller ihop det här trassliga psyket från morgon till kväll. Tack kroppen!
Jag försöker äta enligt vad som passar mig bra. Jag säger inte saker som har med vikt att göra runt barn. jag påpekar om jag hör något som jag tycker är fel.
Jag ser mycket kroppshets i min omgivning, och önskar att alla tänkte på va de säger till sina barn, om de lär dem att en kropp är ALLTID fin, oavsett hur den ser ut. Alla ser ändå olika ut, och det är fantastiskt!

Att röra på sig, att träna och att mata kroppen med sådant man mår bra av är att vara snäll med sin kropp. Alla gör det till den nivå de själva klarar av.
Att klämma och dra i valkar är bara dumt, SLUTA GENAST med det. Det är inte att älska sig själv och det skapar bara mera kroppsförakt hos dig själv och andra.
Och här kommer det in på hur mycket man påverkar andra genom sig själv och sin självbild. ❤

KÄRLEK TILL ALLA FINA KROPPAR DÄR UTE!

Förgrenade detaljer

Ett av mina issues, men också min styrka, är att min hjärna exploderar. Ofta.
Det betyder att en tanke fördelar sig lika snabbt som… celldelning (om det går snabbt, förlåt, är trög i hjärnan och hittar inga bra liknelser).
Nå, den fördelar sig så snabbt att jag i stunden liksom tappar bort mig i alla miljoner tankar, möjligheter, svar, omöjligheter, eventuella beslut. Jag älskar att förlikna dem med berg och dalbanor, i och med ett de går liksom snabbare än reaktionshastigheten.

Såhär är även alla mina blogginlägg, de börjar med en tanke, jag gräver djupare in i det och det slutar med att jag inte riktigt minns eller får tag i början på vad jag skulle skriva om.
Därför är det så svårt att uttrycka åsikter om saker, för ingenting är någonsin plain and simple, svartvitt. Allt är alltid jättemånga olika färger, nivåer, synvinklar och … ja. Det är svårt att svara på en fråga. En åsikt. En helhet.
En helhet är alltid en massa detaljer. De detaljer jag ser. Bara detaljer. Som förgrenar sig i mera detaljer, som gör det helt omöjligt att bara svara.

När jag argumenterar eller diskuterar med någon muntligt så går det ibland för snabbt. Jag hänger inte med, för varje påstående förgrenar sig i mitt huvud. Och mitt hjärta.
Äh, egentligen de flesta diskussioner. Sen fortsätter de leva i mitt huvud, och hjärta, och jag måste gå igenom, bearbeta.

De flesta skulle vid det här laget säga att det är bara att skaka av sig eller gå vidare, men jag funkar inte så. Det maler på och är en process jag behöver gå igenom för att kunna komma på rätt spår igen, annars blir det kvar och snurra. Istället behöver jag anpassa mina aktiviteter lite enligt det, att jag inte gör så mycket annat krävande.

Det är just en av sakerna som ”ändrat”. Istället för att försöka passa in och göra som ”det borde göras” så satsar jag på att ta reda på hur jag funkar bäst istället. Försöka passa in leder bara till breakdown. Det har konstaterats för många gånger.
Så ni vet.

Att kunna betrakta utifråninifrån

Det är så spännande, det här med psykisk ohälsa. Som vi för övrigt måste våga prata om, jag börjar NU!

Att kunna må såpass bra som jag just nu gör, betyder för mig att kunna betrakta ångesten lite ”utifrån”, fast inifrån mig själv såklart. Jag har lärt mig massvis om mående under åren, länge levde jag i vaneföreställningen om att det bara är att ”skärpa sig” eller jobba lite hårdare på att må bra som löser allt. Det kanske gör det för sådana som inte är diagnostiserade med något speciellt, men jag är inte en av dem. För trots att jag har rätt tankar och rätt situation så går det helt enkelt inte att bara ”göra det” som man ska göra.  Jag tänker inte gå in på diverse diagnoser i nuläget eftersom jag inte känner  att jag landat i allting tillräckligt mycket ännu, men det kommer!

Detta ger mig enorm lättnad, för tidigare har det bara skapat mer stress och ångest hos mig, att inte klara av vissa saker. Konstigt men helt logiskt nog så klarar jag av att upprätthålla saker just nu, för att jag är förlåtande mot mig själv och liksom tillåter mig att må på det sättet jag mår just idag.
Just idag t.ex. har jag ångest, men är på glatt humör och pigg på livet. Kan kännas och låta konstigt men det här är en del av min vardag. Jag kan inte styra detta som någon annan kanske kan. Det är bara att försöka leva med det, men det känns alltid bättre om någon förstår hur mycket energi det går åt till att bara existera!
Nu ska jag göra det bästa av denna dag!
Döm ingen med psykisk ohälsa, fråga istället hur du kan underlätta för den personen. Alla har vi något att ge!

kadi

Konstigt

Jag har ju mått riktigt kasst i princip… ja, länge. Så länge att det blivit mer regel än undantag, vilket är jobbigt såklart, men det är bara att fortsätta famla i mörkret tills en hittar ljusknappen.

Sen mitt i allt hände det, jag blev glad. Det var nästan obehagligt, för det kändes verkligen som att jag ”bytt blod” eller något. Alltså kemiskt kändes det som en helt ny kropp. Mitt ansikte ser annorlunda ut, allt är annorlunda! (Jag går för övrigt inte på antidepressiva)

Har försökt hålla relativt samma rutin för att prova hur länge jag klarar av det. Det är jobbigt att stiga upp på morgonen men efter det löper det mesta på av sig själv. I natt låg jag sömnlös, men utan ångest!? Det var väldigt underligt. Jag var bara stillsamt vaken. I mitt fall är det här något nytt! Hittade inte heller någon orsak till varför jag inte fick sömn.

Hoppas på en bra dag!