Tiden är knapp

Vården, speciellt psykvården, är verkligen uppbyggd av folk som inte har diagnoser, trauman eller annat som avviker från ”det vanliga”.
Det läggs allt för lite tid på förebyggande vård. Tills man själv trillar dit känns de som att de flesta kör ”vi och dom”-tänk på psykisk ohälsa.
Ändå har de flesta varit utbrända någon gång och vet att det inte går att vila sig frisk eller gå ut i solen.
När jag pratar med personer som haft mycket med psykvården att göra är det i många fall samma dilemma som dyker upp: allt går för långsamt framåt. Det är för mycket byråkrati och för lite samarbete mellan instanserna.

Att må dåligt vänjer man sig ofta vid. Det finns där hela tiden, molande i bakgrunden, ibland så starkt att man måste stanna upp och pausa livet.
Orsakerna bakom kan vara många, men så länge de ligger lite nedgrävda så funkar det att gå omkring och må dåligt hela tiden, för att börja gräva i ”allt det där man tryckt undan” känns omöjligt.
Sedan blir allt plötsligt värre och ångesten tar över. Det kan gå snabbt till ett ganska kritiskt stadie. Då blir det utredning, insättning av mediciner och plötsligt ska man vänja sig med att vara ”en av dem”. En av dem som går på terapi. En av de ”sjuka i huvudet”.
Du kanske sitter där med en ny diagnos, eller gräver fram vad det är som har fått dig att må så dåligt i alla dessa år.
Oavsett, så är det en kritisk period! Du håller på att ta ett stort steg bort från din trygghetsbubbla av det du är van med, för att träda in i en ny zon. Det är som att du sitter i ett rum med alla dina demoner, som plötsligt har ansikten och namn. Att ta upp dem till ytan men ändå inte ha verktyg att hantera dem med!
Här fallerar vården. Allt tar för lång tid. I värsta fall går man hem med ett papper som beskriver diagnosen, men nästa terapitillfälle är flera veckor efter.
”Vad skönt att du får hjälp!”
Jo, men jag måste ju hitta mig själv i alltihopa. Mitt nya jag, som nu ska våga ta emot den hjälp jag får, och acceptera läget som det är.

Det är en viss händelse som fick mig att skriva detta just idag. Pratade med en som nyligen har gått in i processen att göra en könskorrigering. Det är en process som verkligen tar tid, och det är inte alla som orkar hålla sig på ytan. Att göra en så stor förändring i sitt liv kräver så mycket mod och ork att stöd ska finnas hela vägen, rätt terapimetoder och rätt förhållningssätt.
Hen berättade att allt tar sådan tid och en blir kastad av och an till olika ställen, väntan är lång.
Jag blev så upprörd. Sådant här får inte ta tid. Det kan kosta livet, i värsta fall.
Att konstant vara i krig med sig själv är tillräckligt svårt, men att vara tvungen att ta pressen från omvärlden är ännu mer svårt, därför behövs stödjande verktyg.

Kärlek och stöd till alla er därute som kämpar med någon slags förändring, eller psykisk ohälsa i allmänhet. Diagnoser i sig hjälper inte, men när man får rätt verktyg att använda för att hantera livet bättre så syns äntligen ljuset i tunneln.

Annonser

Lugn och kaos i en salig blandning

Lyckan i att spendera sitt liv med en person som verkligen ger en space att bolla med vad som händer i ens huvud när allt inte funkar som det  ska.
Det ger mig plats att både lära känna mig själv och göra det bättre nästa gång.
Att bara sitta och gå igenom en händelse och vad den ena kände och hur den andra tolkade det är ovärderligt.
Jag har lärt mig mer under det senaste året än någonsin tidigare, om hur jag funkar. Och under den senaste månaden om hur jag funkar som bäst i ett förhållande!

Att jag, oavsett situation, måste kolla måendet innan jag gör något, för en överaktiv hjärna kan inte ta till sig vilken uppgift som helst, för då leder det bara till frustration. Man måste lyssna inåt hela tiden och anpassa det man gör enligt det. Hur mycket surrar det i huvudet idag och vad klarar jag av att göra?
Andra kanske har aktiviteter som gör att de ”kopplar av”. För mig finns det inget som ger 100% avslappning, för huvudet kanske kaosar av just den aktiviteten idag.
Ibland kaosar det oavsett aktivitet.
Så alla mina beslut om att göra eller inte göra saker är övervägda. Jag vill göra så mycket men klarar inte av det. Svårt för en stolt person, men man lär sig varje dag, och om inte på något annat sätt, så senast av misstagen.

Jag har iallafall någon vid min sida som älskar alla mina galna sidor. Det är inte alla förunnat!

Lyssna på Tim

Har som många andra sett dokumentären om Avicii och berörts av hans öde.
Han är en förebild som vågade berätta om sin situation och vara öppen med hur stressen fullständigt ätit upp honom inifrån.

Det kan vara svårt för utomstående att förstå, att det som syns utåt och folk gillar, har sitt pris. Det kostar att ge av sig själv.
En person som en gång blivit utbränd lider av det resten av livet. Brukar se det som att hjärnan är inställd på att göra allt som den brukar,  men stressen lurar runt hörnet och kan överraska i alla situationer, och då kan man inget annat än att backa och acceptera läget. Tim Bergling gjorde inte det i tid, han pressades och pressades tills han dog.

Det som också kan vara svårt för folk att förstå är att de saker du alltid tyckt att är roligt, inte längre är roliga. De ger dig inte energi som de brukar, de suger den ur dig.
Märker det själv med att jag inte njuter av umgänget med hundarna. Att gå ut och gå, oavsett väder eller annat, känns motigt och hjärtat bankar i bröstet och andningen känns tung. Det är ett av de första tecknen på att jag måste dra ner på aktiviteterna.

Tim sa det så bra när han skulle uppträda för sista gången. Hans polare peppade honom att göra sig klar med att  säga att ”men ta det lugnt, du säger alltid före att det inte känns bra men när du väl står där är det ju inga problem!” och Tim kontrar med att det inte spelar någon roll vad folk säger, det går inte att bara ”ta det lugnt”.
Det är just det som är grejen. Man vet hur man ”borde” känna med kroppen reagerar så starkt att det inte går att kontrollera det.  Det går inte att säga att allt kommer bli bra, det är en sjukdomsreaktion. Det går inte att bara ”bli frisk” för delar i din hjärna är förstörda.
Ta människor som lider av stress på allvar. Det går att kämpa och streta ganska länge, men när det väl smäller så stoppar allt som i en vägg och ingenting blir någonsin som förut. Jag skriver det här nu för att jag själv varit utbränd och märker att gränsen kommer emot ganska snabbt.
Hedra Tims minne genom att lyssna på vad han försökte säga. Stöd varandra, prata om det.

Träning och vardag

Scenario: du har problem med din hund och bokar in dig på en kurs där du ska få bukt med problemen. På kursen funkar allt bra och hunden klarar av situationerna. När du kommer hem är ni tillbaka på ruta ett. Hur ska man göra när träning och vardag krockar?

När jag tränar och ger tips om vad man kan göra försöker jag bilda mig en uppfattning om familjen och hur deras vardag funkar. Det är en drömsituation att kunna träna och aldrig utsättas för plötsliga händelser som förstör och backar själva träningen. Det måste finnas en plan för dessa händelser med!

Målet är ofta långt borta, men vägen dit är full av många olika små faktorer som kanske inte direkt har med målet att göra men kommer ändå leda dit. Om vi tar kloklippning som exempel.

Klor måste klippas. Oavsett om hunden vill det eller ej. Säg att hunden har problem med kloklippning, i den grad att det behöver tränas men du får dem ändå klippta på något sätt. Det finns många saker som bidrar till att kloklippning fungerar. Vägen dit består av olika små faktorer: bra relation, stadga, arbetsglädje hos hunden, olika trick som går ut på hantering… jag anser att så länge man paralellt bygger på de andra sakerna kommer kloklippningen komma på köpet. Man strävar ju till att ändra känslan i själva situationen från ett jobbigt måste till en rolig aktivitet som man gör tillsammans. Men klorna måste klippas.

Min yngre hund är ett roligt exempel. Provade att hålla i henne och bara klippa redan som valp, men hon avskyr när man håller henne så vi fick börja träna istället. Vi tränade sitt, hålla tassen, och hon fick ett torkat kycklinghjärta mellan varje moment (små moment). Jag stärkte alltså själva händelserna med något ultragott!

Nu behöver jag inte smöra med kycklinghjärta, det använde jag för att förstärka och bilda ett verktyg, så hon lättare vet vad hon kan förvänta sig. Nu klipper vi en tass i taget, hon står ut för att få en godis. Vissa situationer blir aldrig helt bra, men man måste acceptera hundens personlighet också. Hon tycker inte om att bli hanterad och då måste vi hitta metoder som funkar så bra de kan funka!

Bottomline: för att nå målet behövs en massa små saker på vägen som kan stärka själva vägen, som slutligen leder till målet. Jobbar jag med en hund som har problem med hundmöten så jobbar jag sällan med själva mötena utan med hundens självsäkerhet, relationen till ägaren och med olika verktyg i olika situationer. Förlåt dig själv för att alla situationer inte går enligt hur ni gjorde på träningen, förstärk istället det din hund är bra på!

Snapchat-751423787.jpg

Enter a caption

 

Inre kamp och böter

Man glömmer bort en del saker lika fort som man vänder ryggen.

En av dem är att en del av hjärnan liksom aldrig återhämtar sig från utbrändhet.
Men det är fan inte lätt.
Hjärnan är kreativ så det bara rusar om det, men kroppen säger stopp. En konstant dragkamp!
Gör man ett misstag får man betala. Då utbyts den kreativa strömmen mot en seghet och ett personligt mörker som jag direkt skulle klassa som depression om jag inte visste vad det handlade om.
Jag vet ju nu att det är symptomen som kastar sig över mig direkt. Omedelbar böter.
En rolig dag full av aktiviteter kan sluta i kaos och tårar.
Förut körde snöbollseffekten igång. Tröttheten kastade sig över mig som ett mörkt täcke. Jag kände mig dålig, for på jobb ändå (förbannade stolthet). Mådde ännu sämre och mådde ännu sämre på grund av det. Förstår ni?
Nu försöker jag göra åtgärder direkt. Stop, backa, vila, kom tillbaka.
Det går bättre nu men absolut inte prickfritt. Jag är trots allt en människa med höga krav på mig själv!
Ni som har varit där vet.

Födelsedagsbrevet

Hej B.

Här står jag, sådär mitt i livet. Du satte ribban högt för alla andra. Att jag förtjänar att bli älskad. Grattis på födelsedagen! Det kanske inte har så stor betydelse längre. Mer än att jag tänker på dig lite extra. Vad du skulle ha gjort, var du hade varit i livet.

Jag ville bara säga att jag är lycklig. Mer hel än på länge. Försöker finna så mycket balans som möjligt. Jag vet att du hade skrattat med mig, varit glad för min skull. Jag vet att du litar på att jag tar rätt beslut.

Idag är jag inte ledsen, bara tacksam. ❤

Panda da Panda – D va najs

… När man plötsligt börjar lyssna på texten och låten liksom klättrar in i en och sätter sig i det där allra mest sorgsna fönstret och tittar ut på tårdrypande landskap. Så kändes det med den här.  

”Jag är sur
På du en ö
Du kunde aldrig säga förlåt

Jag har en klump i min hals
Det är för att jag saknar dig
Då jag och du sommarnätter, blåsiga höster
Hur kunde du låta det ske?
Att du inte orkade något mer

Kommer du ihåg när
Jag satt på taket och styrde med fötterna?
D va najs, d va så najs
Vi satt i solnedgången och drack olja tills vi somna
D va najs, d va så najs

Nu är det längesedan du va mitt tåg, mitt plan, min båt, min vän
Jag har en klump i min hals
De e för att jag saknar dig
Ja jag och du, milda vårar, driviga vintrar
Hur kunde du låta det ske?
Att du inte orkade något mer

Kommer du ihåg när
Jag satt på taket och styrde med fötterna?
D va najs, d va så najs
Vi satt i solnedgången och drack olja tills vi somna
D va najs, d va så najs

Hur kunde du?
Vad gjorde jag för fel?
Jag blundar nu och hoppas det finns fler

Jag är sur på du en ö
Du kunde aldrig säga förlåt
Jag har en klump i min hals
Det är för att jag saknar dig
Var är du? Vad gör du? Vem är du? Är du i tusen bitar nu?

x3 Jag satt på taket och styrde med fötterna D va najs, d va så najs
Vi satt i solnedgången och drack olja tills vi somna
D va najs, d va så najs D va najs, d va så najs D va najs, d va så najs”