Inre kamp och böter

Man glömmer bort en del saker lika fort som man vänder ryggen.

En av dem är att en del av hjärnan liksom aldrig återhämtar sig från utbrändhet.
Men det är fan inte lätt.
Hjärnan är kreativ så det bara rusar om det, men kroppen säger stopp. En konstant dragkamp!
Gör man ett misstag får man betala. Då utbyts den kreativa strömmen mot en seghet och ett personligt mörker som jag direkt skulle klassa som depression om jag inte visste vad det handlade om.
Jag vet ju nu att det är symptomen som kastar sig över mig direkt. Omedelbar böter.
En rolig dag full av aktiviteter kan sluta i kaos och tårar.
Förut körde snöbollseffekten igång. Tröttheten kastade sig över mig som ett mörkt täcke. Jag kände mig dålig, for på jobb ändå (förbannade stolthet). Mådde ännu sämre och mådde ännu sämre på grund av det. Förstår ni?
Nu försöker jag göra åtgärder direkt. Stop, backa, vila, kom tillbaka.
Det går bättre nu men absolut inte prickfritt. Jag är trots allt en människa med höga krav på mig själv!
Ni som har varit där vet.

Annonser

Födelsedagsbrevet

Hej B.

Här står jag, sådär mitt i livet. Du satte ribban högt för alla andra. Att jag förtjänar att bli älskad. Grattis på födelsedagen! Det kanske inte har så stor betydelse längre. Mer än att jag tänker på dig lite extra. Vad du skulle ha gjort, var du hade varit i livet.

Jag ville bara säga att jag är lycklig. Mer hel än på länge. Försöker finna så mycket balans som möjligt. Jag vet att du hade skrattat med mig, varit glad för min skull. Jag vet att du litar på att jag tar rätt beslut.

Idag är jag inte ledsen, bara tacksam. ❤

Panda da Panda – D va najs

… När man plötsligt börjar lyssna på texten och låten liksom klättrar in i en och sätter sig i det där allra mest sorgsna fönstret och tittar ut på tårdrypande landskap. Så kändes det med den här.  

”Jag är sur
På du en ö
Du kunde aldrig säga förlåt

Jag har en klump i min hals
Det är för att jag saknar dig
Då jag och du sommarnätter, blåsiga höster
Hur kunde du låta det ske?
Att du inte orkade något mer

Kommer du ihåg när
Jag satt på taket och styrde med fötterna?
D va najs, d va så najs
Vi satt i solnedgången och drack olja tills vi somna
D va najs, d va så najs

Nu är det längesedan du va mitt tåg, mitt plan, min båt, min vän
Jag har en klump i min hals
De e för att jag saknar dig
Ja jag och du, milda vårar, driviga vintrar
Hur kunde du låta det ske?
Att du inte orkade något mer

Kommer du ihåg när
Jag satt på taket och styrde med fötterna?
D va najs, d va så najs
Vi satt i solnedgången och drack olja tills vi somna
D va najs, d va så najs

Hur kunde du?
Vad gjorde jag för fel?
Jag blundar nu och hoppas det finns fler

Jag är sur på du en ö
Du kunde aldrig säga förlåt
Jag har en klump i min hals
Det är för att jag saknar dig
Var är du? Vad gör du? Vem är du? Är du i tusen bitar nu?

x3 Jag satt på taket och styrde med fötterna D va najs, d va så najs
Vi satt i solnedgången och drack olja tills vi somna
D va najs, d va så najs D va najs, d va så najs D va najs, d va så najs” 

Personlig research aka iakttagelser

När jag hör att män påpekar saker som de inte gjort personlig research på blir jag provocerad. Att ”de inte alls upplever att killar får ta plats på ett helt annat sätt än tjejer i vårt samhälle”.

Om jag deltar i en diskussion om ett ämne som jag inte är så insatt i så uttalar jag mig om det, MEN, märker jag att någon annan har mer info och helt tydligt är mer insatt, då lyssnar jag självklart och tar till mig.
Inte fortsätter jag bröla om den lilla infon som jag har baserat på kanske ingenting. Kanske jag till och med blandar ihop det med något annat.
Dessutom, eftersom jag är lite nörd och min hjärna går på ADHD-varv så är jag mer uppmärksam på just det ämnet ett tag framöver, och håller lite utkik och vad andra tycker om saken.
Jag kan sedan uttala mig igen, men efter en liten research som jag gjort under någon viss tid. Jag gör såhär med det mesta faktiskt!

Det tycker jag alla borde göra, öppna sina sinnen och lyssna mer på omgivningen. Alla som starkt tycker att feminism är överskattat och att det inte är något fel på hur vi formar män i vårt samhälle, ja, de får hemskt gärna göra lite personlig research.
Bara iaktta olika situationer runtomkring dem och neutralt analysera vad som händer. Till och med det gör att strukturerna syns tydligt. Hur kan man ens basera fakta på något man inte har ”källa” på. Gahh.

Funderade också på om situationer där män ofta väljer män kunde göras så att alla får välja på basis av att de inte vet könet på människan. T.ex. arbetsintervjuer eller i politik eller andra situationer var detta sker. Det skulle vara spännande att veta hur valen skulle göras då.

Personal shut down

Är drabbad av tillfälligt mörker, då vill jag bara dra mig undan och inte vara offentlig, inte vara sårbar. Samtidigt som jag ändå tycker att vi borde prata mer om vårt mående. Så har jag ju alltid tyckt.
Men det är så himla lätt att göra mig illa just nu, därav gömmer jag mig hellre.
Märker att styrkan kommer krypande och plötsligt pepprar det till i huvudet och ett blogginlägg börjar formas…
Det är alltid ett bra tecken!

IMG_7557

 

Kadintensivt

Jag tror jag lever mer än de flesta andra.
Alla dessa vackra färger, tankar och känslor som jag känner; så starkt att det gör ont, som gör att jag tappar andan. Som gör att jag känner mig så lycklig att det känns som om jag spricker. Musik blir till strömmar som går igenom mig, sköljer som vågor, en helkroppsupplevelse.
Dofter som gör mig helt i extas.
Det känns som om livet vill tala till mig. Upplever alla en såhär stark känsla av att få respons på det man gör?
Det känns som en dragkamp.
Jag drar och drar och drar bakåt. Först när jag släpper märker jag att jag förhindrat att det ska gå framåt.
Min intensiva energi lägger sig nästan kvävande runt det jag vill ha. Men det kan först andas och leva när jag backar. Då utbyts energi, och jag kan ha fått något av det mest fina upplevelserna någonsin.
Jag får mest när jag backar och ger plats.
Men det är svårt. För min hjärna är inte byggd så. Den är byggd för att explodera flera gånger i minuten, intensivt och färgglatt. Tålamod är bristvara. Att lära sig tar länge, frustrationen är hög. En ständig kamp.

Men jag tar med mig den här insikten.

Tillräcklig

Du får en bild av något, och en instruktion.
Hur du än gör så blir det inte riktigt som på bilden. Det kanske blir lite ditåt, men ändå inte exakt. Hur du än gör och på vilka sätt du än försöker så blir det aldrig helt rätt.
Den här känslan går säkert många med. Varje dag, i allt de gör. Även jag.

Och eftersom ingen kommit och sagt att ”din hjärna kanske löser det här på ett annat sätt, och det är också okej!” så har det här eviga dömandet satt sina spår.

Jag är fortfarande övertygad om att det är jag som gör för lite. Att jag är dålig, inte räcker till. Vilket egentligen är helt bakvänt, för vem är inte allt som oftast ”först på plats” inom mina områden, om inte jag? Involverad i nästan allt för många aktiviteter och cirklar, delar ut info till höger och vänster. Startat upp grupper och sammanställt info. Alltid full av lösningar och olika sätt att tänka på. Alltid till hands!
Det är jag, det.
Och här sitter jag och dömer mig själv, för att det inte alltid blir som förväntat.

Men det är okej, jag ska vara ödmjuk nu och förlåta mig själv för att jag varit så hård mot mig själv.
Min hjärna är inte som en vanlig människas, och mitt ork räcker inte till på grund av diverse orsaker. Nu har jag fått svar på varför, och det känns så himla bra. Ska dela med mig av det när jag känner för det. Just nu är allt en röra, måste sammanställa det och vända det till styrka, som jag oftast försöker göra med svårigheter.

Var snälla med er själva.