Useless

Så känns jag lite just nu. Behöver retirera och samla mig.
Vill bara lägga mig ner och vara passiv. Vill stänga ute alla känslor.
Jag känner inte igen mina känslor och reaktioner emellanåt.
För starka, för kraftiga. Inte alls vettiga, inte alls sakliga.
Ingen förmåga att stanna upp och leta, känna efter. Bara plats för explosion, och att samla upp spillrorna efteråt, försöka återskapa vad jag ”egentligen menade”.

Men glöm inte, det här är inte jag. Det är inte min personlighet. Det är ett sinnestillstånd, som drabbar många. Och i all min svaghet just nu har jag valt att prata om den.
För vi behöver prata om att vi mår dåligt ibland, och den vägen få allt att kännas lite bättre. Det kändes redan bättre igår när en av mina vapendragare Adolf sa ”vad som än händer, så blir det alltid bra tillslut”. Hon har ju rätt.
Jag behöver inte vara rädd.