Som natt och dag

Jag var livrädd för att min andra hund också skulle bli en stresshund innan vi skaffade Lyra. Det tog länge innan jag ens vågade tänka tanken att skaffa en till hund, för i mina mardrömmar så stod jag och kallsvettades med två stycken runt 30 kgs hundar som skällde galet och kastade sig i kopplet, med folks dömande blickar på mig. Så blev ju inte fallet, såklart. 😉

MEN. Lyra och Onni är verkligen som natt och dag. Ska ta lite exempel som förklarar allt bättre.

Inomhus är Onni den som går upp i stress. Han går upp, vankar av och an och blir hispig, medan Lyra sätter sig i ett hörn och blir passiv om hon blir stressad.

När det kommer till hantering så älskar Onni att bli hanterad, och det han inte gillar står han ut med. Han ligger gärna nära och man kan kalla på honom när som helst. Han sover dock sällan i sängen utan antingen i hundbädden eller i vardagsrummet.
Lyra däremot HATAR att bli hanterad. Hon blir låg och börjar skaka så fort man tar fram handduken, toapapper, borste, ett täcke, en sele. Det släpper dock genast när det är ”över”. Hon sover i sängen, men kallar man på henne så går hon åt motsatt håll. Sitter man i soffan och kallar på henne så går hon till sovrummet. Men som med allt så släpper hon det ganska snabbt och i träning är hon framåt och pigg. Man kan klappa henne på hennes villkor, hon kommer gärna fram och hoppar och är lite galen.

När det kommer till träning så går Onni upp i varv och blir alldeles för het i apportering och saker han tycker är lite för roliga. Nosarbete och lydnad funkar i viss mån, men också där finns det risk att det slår över, speciellt när han är klar med uppgiften. Han går gärna alltid med en leksak i munnen, som en trygghet.
Lyra är väldigt koncentrerad i träning, hon lyssnar på allt och lär sig snabbt. Onni har svårt att koppla moment emellanåt och det kan ta länge att ”komma vidare” till nästa moment. Bakdelskontrollen på pallen tog länge att få in, speciellt när pallen skulle bort. Då förstod han inte alls vad det var frågan om, fast jag körde med en target på pallen.
I apportering är Lyra som en dröm, lyssnar noga, arbetar snabbt men effektivt. Onni skulle tugga fågeln i bitar i ren frustration på vägen in.

Åskväder: Onni stressar så att man tror att han ska dö medan Lyra ligger och sover.
Samma med skott. Onni stressar och Lyra vill jobba.

I hundmöten blir ju Onni helt galen, medan Lyra mest undrar vad vi håller på med. Hon är mest nöjd att få delta i ”äta godis en bit ifrån i kapp med Onni”-aktiviteten som följer.
Vissa situationer, t.ex. barn, reagerar hon direkt med att skälla och gå undan medan Onni kan lunka på och inte reagera alls.
Onni pratar och meddelar väldigt tydligt att ”han inte kan hantera situationen”, medan Lyra reagerar först och vill gå undan, men söker inte kontakten som Onni gör. Hon vill lösa saker själv.
Onni kan uppleva hjärtesorg av att bli lämnad ensam, medan Lyra nästan alltid varit oförskämt lugn (eller obrydd) i att vara ensam (första gången hon var lite längre själv med Onni lunchade vi på Ångbåtsbryggan och kollade kameran vi hade satt upp hemma och såg en sjövild valp kasta runt med sina leksaker, och var vi mest roade över att hon var så självsäker med att vara ensam).

När Lyra går upp i stress så blir hon länge kvar i bubblan, kan gå runt och ”gruffa” en stund medans Onni antingen är eller inte är i stressbubblan.

Det är utmanande och roligt att behöva tänka så annorlunda i träningen med dem båda, märker att jag behöver lära Lyra att använda sina egna signaler till sin fördel, medan jag måste klappa mig på axeln för hur mycket jag lärt Onni att ”prata” och meddela när han behöver hjälp. Lyra kommer växa till en fantastisk och cool hund, och jag är glad att hon är så känslig, för det har verkligen lärt oss massor. Speciellt med tanke på hur långt man kommer med positiv förstärkning. Vi märkte redan tidigt att man inte med framgång kunde tvinga denna lilla dam till något hon inte tyckte om.

Det som lyckats allra bäst är kloklippningen. Hon kommer lite motvilligt men ändå ivrigt till mig när jag tar fram klosaxen och godiset. På något sätt var det en grej vi gjorde tillräckligt sällan men som man ändå hade möjlighet att bygga upp. Det var svårare med sele, handduk och allt annat hon verkligen hatar, kloklippningen sker ju inte PÅ henne utan mer på tassarna, underifrån. Om det kanske är det som gör skillnaden.
I början hade jag henne bara sittandes och tog en tass i taget och gav en godis för lite hantering. Klippte i luften, gav godis, klippte en klo, gav godis, klippte en till, gav godis. Använde kycklinghjärtan som är sådär superdupergoda, så att det verkligen blev värt för henne. Allt annat blev så snabbt kopplat till obehag att hon sprang iväg när man tog fram det, så vi utsatte henne inte för det i onödan. Ska nog hitta ett sätt att jobba med henne på, men satsar nu på att bygga vår relation och hennes självsäkerhet mer.

Känner mig tacksam och ödmjuk att jag får ha dessa fantastiska individer i mitt liv.